Jag har en dröm. Den handlar om ett samhälle, där hälsovården fungerar för alla, oberoende av inkomster och utbildningsnivå. Den handlar också om ett samhälle, där hälsoaspekten beaktas i alla beslut – de facto och inte enbart på papper. Dessutom vill invånarna i mitt drömsamhälle aktivt påverka sitt eget liv.
Min dröm är knappast unik. Redan i social- och hälsovårdsministeriets hälsopolitiska program Hälsa 2015 skrev man in, att hälsoprincipen ska styra ”alla val inom kommunernas och statens arbetsfält”. Programmet gjordes upp år 2001, då 2015 var ett årtal, som hägrade någonstans i framtiden. Nu skriver vi 2012 och år 2015 ingår i nästa valperiod. Tyvärr kan vi redan säga, att alla mål i programmet inte kommer att uppnås.
Den stora frågan är naturligtvis: hur kan samhället påverka individernas hälsa? En del hälsoekonomer har påpekat, att om man vill öka hälsan i samhället, ska man inte satsa sina pengar på hälso- och sjukvården, utan på utbildningssektorn. Detta naturligtvis på längre sikt – ingen sjuk människa drar nytta av att det satsas mer pengar på skolböcker och speciallärare, men hans/hennes barnbarn kanske gör det.
Om man själv talar varmt för förebyggande av sjukdomar eller t.o.m. hälsofrämjande (terveyden edistäminen på finska), upplever man nog en viss frustration då man ser vilka faktorer som betonas i den offentliga debatten. Min egen fackorganisation, Läkarförbundet, har publicerat ett antal teser i samband med kommunalvalet. En av dem är ”Läkarmottagning i primärvården inom tre dagar”. Sjukvårdsdistriktets VD skriver i det senaste numret av Mediuutiset (12.10.), att 48 av 50 tjänster som hälsocentralerna erbjuder fungerar väl. De återstående två, de som inte fungerar, är tyvärr de enda som klienterna i allmänhet prioriterar – och t.o.m. ser: att man får tid till läkare och tandläkare.
Vi lever helt klart i en tid, då vi är tvungna att satsa massor med resurser på att släcka eldsvådor i stället för att förebygga bränder. Men nog går brandinspektörerna kontinuerligt omkring och granskar byggnader, fastän brandbilarna ibland måste rycka ut. Och i själva verket pågår förebyggande åtgärder också hela tiden inom hälsovården, trots att vi har vårdköer till sjukhusen och brist på mottagningstider på hälsostationerna: rådgivningarna fungerar för både gravida och barn (även om man ofta ytterligare kunde förbättra klienternas möjlighet att få kontakt med sina hälsovårdare). Tänk om hela befolkningen skulle ha möjlighet - och framför allt intresse! – av att kontakta proffs för att förebygga hälsoproblem. Tänk om man kunde få höra ”Jag måste boka tid till hälsovårdaren. Jag vill diskutera mina matvanor för att undgå diabetes”. Vi har ingen sådan tradition i vår kultur.
Inom företagshälsovården blir klienterna kallade till hälsokontroller vid vissa åldrar – den förmånen har varken pensionärer, arbetslösa eller hemmamammor.
Helst skulle jag vilja se hälsofrämjande som en sak som tangerar alla sektorer: planläggning, byggverksamhet, utbildning, kultur osv. Dessutom borde vi få in en positiv attityd till hälsa, så att den inte enbart handlar om att undvika sjukdomar.
Inom salutogenesen (som säkert är en stigande trend) vill man gå ett steg vidare från hälsofrämjande: till att skapa ett samhälle, där individerna utnyttjar sina resurser och ser sig själva som aktiva påverkare, som förbättrar sin egen livskvalitet genom att delta i beslutsprocesser i närmiljön
Förverkligas min dröm?
Lena Sjöberg-Tuominen on terveydenhuollon erikoislääkäri ja opettaa lääketieteen opiskelijoille mm. kommunikaatiota ja vuorovaikutusta potilas-lääkärisuhteessa, yleislääketiedettä ja tiedonhakua.
Skribenten kandiderar i kommunalvalet i Helsingfors.
Lena Sjöberg-Tuomisen kotisivut
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti